Vi var ca 130 personer som skulle springa i 10 kilometersklassen. 27 stycken var kvinnor. Det kändes rätt ensamt i min klass, +60 för damer. Det var onekligen varmt och ett extra vattenstopp hade varit fint, i alla fall för att hälla vatten över sig. Jag hade bestämt mig redan efter Mjörnmilen, att satsa på att känna lusten att springa oavsett tid, och det gjorde jag verkligen. Visst var det tungt inemellan, men ändå kul hela vägen, trots att det kändes lite ensamt på banan.
Loppet gick två varv runtom i centrum, omväxlande asfalt, grus och gatsten. Lite kringelkrok där vi fick sakta ner, men kul att springa i både nya och gamla områden. Fördelen med Mjörnmilen, där de också hade en grupp för personer som ville gå, fanns det deltagare omkring oss hela tiden vilket var roligt.
Mitt mål med att hålla ett snittempo i 7,5 km/min höll ett bra tag men inte i mitten av loppet. Efteråt såg jag att jag hade kunnat komma en plats högre upp i resultatlistan om jag hade sprungit som på Mjörnmilen. Men det vara enbart tre personer som sprang längre än en timme.
Som vanligt hade jag gott sällskap av kvastcykeln (som stänger loppet efter den sista löparen). Men det var glada och peppiga funktionärer och vi fick ett stort jubel både vid målgång och mellantid från publiken och arrangörerna.
Foto: Vi kommer i mål, Stickan och jag.
